Kategorier
Blogg

Hur lång tid tog det för mig att träna min syn och bli fri från mina glasögon ?

Jag fick en fråga på mail, och den dyker ibland upp så här kommer svaret.

Hur lång tid tog det för mig att träna min syn och bli fri från mina glasögon ?

Jag köpte mina första böcker och cd skivor senare delen av 2006 och tränade lite oregelbundet där under resten av 2006 och början av 2007.
Mot senare delen av första halvan av 2007 så började jag komma igång med träningen lite mer regelbundet.
Dock var jag väldigt långt ifrån övertygad.
Under sommaren 2007 på ett tåg på en långresa till norra sverige tog jag av mig mina glasögon och stoppade undan dem och tänkte att nu får jag testa.

Det mesta var suddigt, jag hade besvärligt att läsa böcker och se skyltar, jag behövde inte köra bil och kunde vara kvar i suddigheten en längre stund.

Tiden framför datorn som jag behövde för att jobba var besvärlig, och likaså att läsa böcker, men det gick för det var inte så där fruktansvärt mycket jobb.

Jag försökte varje dag också att läsa lite i en bok, Eric Schlossers snabbmatslandet i pocket, oerhört fascinerande bok, så det fanns lust att läsa, det gick sådär, men allt bättre och bättre.

Sen på hösten 2007 när jag behövde jobba ordentligt hade jag det besvärligt, allting var suddigt och jag behövde göra palmering ofta, ibland en gång i timmen, några minuter, men jag kämpade på.

Jag såg inte bra, men efter palmering så blev det bättre. Så jag fortsatte.

Fortfarande var jag inte övertygad, jag var rädd och osäker, men väldigt mycket nyfiken.

Jag hade ingen i min närhet som trodde på mig eller på detta, ingen som coachade mig heller.

Det tog nog ungefär 2-3 månader i suddigheten då jag var osäker på om det skulle gå, innan jag kände att det här kommer nog kunna gå.

Och det började bli uthärdligt.

Jag kan inte säga om det hade varit bättre att ha glasögonen på mig vissa stunder eller ej, eller om det hade varit bättre att skaffa lite svagare glasögon.

Det är olika för person till person vilket som är bäst.
Och man kan bara prova en väg, det går inte att dubbel-testa sig själv.

Efter dessa 2-3 månader så började mitt arbete bli lite lättare (Art Director/Grafisk designer och IT konsult med alla och hela dagar framför dator, vardag som helg sedan 10 års ålder).

Jag var fortfarande inte övertygad om att det fungerade.

Jag såg inte alls jättebra, men jag såg tillräckligt bra.

Jag vågade mig på att köra bil. Det hör till saken att jag inte hade krav på glasögon i mitt körkort, och jag såg också så pass bra att jag lagligt sätt fick lov att köra bil utan glasögon. Men jag rekommenderar alla att ha goda marginaler när det gäller att köra bil, det måste vara lagligt, men det måste också vara så att man känner sig helt säker och dessutom helt bekväm med att köra utan glasögon.

Jag försökte då berätta för alla jag känner om hur bra detta med synträning med Natural Vision är. Fast ingen lyssnade, alla nära och kära tyckte att så kan det inte vara och det låter bara konstigt, och det där det funkar inte. Efter en viss tid där jag var väldigt entusiastisk slutade jag berätta om det. Det var lite trist, att människor nära mig inte ville ta del av det, men det var inte någon poäng med det.

Jag såg bra, jag var entusiastisk över metoden.
Jag var ändå inte helt säker, stämde det verkligen.
Såg jag bättre, eller inbillade jag mig allting?
Alla experter som säger att det absolut inte går, alla människor i min närhet som inte ville lyssna på mig.
Hade de rätt?

Någon synundersökning kände jag inte jag behövde så länge som jag såg bra.
Jag hade mest olust inför att göra en undersökning och jag såg inte någon poäng i att göra den heller.
Jag behövde inte glasögon.
Jag använde inte glasögon och jag såg det jag behövde.
Jag hade inte längre någon spänningshuvudvärk, och antalet migränanfallen hade minskat mer och mer.
Om det var relaterat eller inte vet jag inte, men det hade blivit bättre i alla fall.
Jag tänkte inte så jättemycket på det där med min syn, livet gick sin gilla gång.

Då kom sensommaren 2010.
En bilolycka.
En lastbil vid ett T-kors från Hardeberga på Sandbyvägen mellan Lund och Södra Sandby stod stilla vid stop-skylt och stop-streck.
Plötsligt körde den helt utan anledning rakt ut framför mig där jag passerade med bilen, med det jag älskar mest i hela världen, mina tre barn.
Jag väjde undan för lastbilen, bilen fick en sladd, jag hävde första sladden men inte andra, bilen voltade.
Bilen blev totaldemolerad.

Men det kom ingen mötande bil just när vi passerade och alla barnen klarade sig helskinnade, ett skrapsår och två stygn.
Jag fick ett rejält sår på min arm med massor med blod men inget allvarligt.

Det gick hur bra som helst.

Vi var en hårsmån från döden.

Vi hade överlevt, ingen hade egentligen gjort något fel. Lastbilschauffören hade såklart gjort fel, men det var inget uppsåtligt, han kom ut och bad om ursäkt och var lika chockad han. Han visste inte varför han hade gjort så, han var inte påverkad eller något annat. Det fanns fantastiska människor i närheten som kom ut och hjälpte oss och ringde efter hjälp, och kom med kläder och tyg för att stoppa blodflödet. Räddningstjänst och ambulanspersonal kom jättesnabbt och var hur bra som helst. Polisen var lite påstridig men gjorde sitt jobb.
Allting funkade och allting gick bra och jag är så tacksam för alla människor att de ställde upp.
Det var vårt fina samhälle när det fungerar som allra bäst.

Men märkligt nog tappade jag en massa livslust.
Jag gick till jobbet men fick inte mycket gjort.
Kanske var det insikten om hur förgängligt livet är.
Jag borde varit glad över att vi överlevde, men jag var mest bara ledsen över att vi kunde ha dött.
Jag borde varit sjukskriven men det insåg jag inte då.
Jag hade svårt att se det när jag varit mitt i det.
Det var ett jobbigt år.

Tidigt efter olyckan fanns det en tanke om att jag kanske skulle kunna göra något annat också och jag anmälde mig till en workshop i Natural Vision i Köpenhamn med Greg Marsh. Försiktigt ställde jag frågan om hur det gick till att bli coach, kunde jag bli det. Jag hade redan kommit en lång väg och hade förstått lite och kände mig ganska säker. Skulle jag kanske kunna göra det som Greg gör.
Jag hade insett jag att jag ville göra något mer än att “bara” hjälpa människor med sina reklambudskap och sina datorer. Och så tänkte jag, jag kan nog hjälpa andra till hur de tränar sin syn.

Om jag kan berätta om synträning som professionell så kanske det finns människor som vill lyssna.
Så sommaren 2011 sade jag till min hustru att jag nog har någon slags 40-årskris. Jag behöver nog göra något lite annorlunda… skaffa MC-kort, byta hustru eller kanske bli Natural Vision coach…

Det sade jag med glimten i ögat, för det var naturligtvis inte något fel på min hustru, möjligen mig.
Men en del gör ju sådant när de fyller 40. Konstiga saker.
Min konstiga sak blev att jag kort därefter åkte jag till Denver i Colorado och påbörjade en kurs för att bli certifierad Natural Vision Coach.
Där blev min syn ytterligare lite bättre, flera polletter trillade ner.
Men helt övertygad var jag ändå inte, det fanns lite tvivel kvar.

Sen mot slutet av 2011 efter kursen var slut så blev min syn ännu lite bättre.
Jag kände mig väldigt säker på att detta fungerar.

Efter kursen blev allting mycket roligare, jag började utveckla en affärsverksamhet med mig som Natural Vision Coach och det var spännande.
Samtidigt blev mina andra arbeten plötsligt mycket roligare.
Det var en positiv effekt av allt för mig som hållit i sig sedan dess och det är jag mycket tacksam över.

Det stora genombrottet för min syn och min förståelse för Natural Vision kom 2013.
Under våren insåg jag att det är något fel på syntest som de görs idag, även de som används inom Natural Vision och av Dr Bates. Det är inte där felet är. Min syn blev ännu bättre och jag kände mig ännu säkrare.
Under försommaren 2013 insåg jag att jag ska närma mig problemet utifrån glasögonen.
Det är svårt att förklara vad synträningen gör, men hur glasögonen fungerar borde gå.
Hur glasögon fungerar är dessutom något jag funderat på mer eller mindre hela livet (jag har en mamma som när jag växte upp inte såg någonting utan glasögon eller linser).
Så där under sommaren 2013 knäckte jag gåtan och i september 2013 skrev jag en artikel.
En artikel om hur glasögonen fungerar och att alla synfel som “korrigeras” av glasögon enbart är fokusproblem.
Då var jag inte riktigt säker ändå på om jag hade fått alla detaljerna rätt.
Jag var så säker på det stora hela att jag var tvungen att publicera artikeln, trots att jag var lite osäker på några detaljer.
Några veckor senare klarnade också det, jag hade haft rätt i detaljerna också.

Där och då blev jag helt säker och helt fri och helt orädd.
Efter det har jag bara blivit mer och mer övertygad, hur nu det kan gå till 🙂
Men nu har det gått så långt att jag är helt orubblig.

När jag under hösten också mött en del kommentarer på Facebook och bemött dessa så gott det varit möjligt, så har jag blivit ännu mer övertygad.

Min syn var där och då utmärkt.
Men vad som är ännu mer fascinerande är att mitt färgseende blivit ännu bättre.
Jag fick i unga år höra att jag är “färgblind”.
Trots det såg jag ju färger.
Men så sensommaren 2013 såg jag plötsligt väldigt mycket fler

Jag vill påpeka att jag däremot är ödmjuk för att det finns mer att veta.
Jag kan fortfarande ha fel i något.
Jag menar att vi alltid ska ha en gnutta tvivel, annars är man inte riktigt klok, som Tage Danielsson så väl uttryckte det.
Jag är också inspirerad av Dr Bates som i sin bok skrev kanske det viktigaste han har skrivit, som visar på en oerhörd storhet hos honom, som går igen i hela hans gärning.
“I also gratefully acknowledge my indebtedness to Emily A. Bates, whose cooperation during four years of arduous labour and repeated failure made it possible to carry the work to a successful conclusion”.
Erkännandet av andra och att fel är en del i att ha rätt.
“Repeated failure”.
Det betyder att det som rätt idag också kan vara fel imorgon.
Men om vi inte vågar se och tro att vi har rätt, kommer vi alltid att köra runt i samma gamla hjulspår.
Det är själva essensen i vetenskapen såväl som mänsklig utveckling.
En del människor glömmer bort det.
Det är också själva kärnan i konsten att se som är konsten att fokusera.

Jag jobbar nu på att under 2014 illustrera och förklara allt med glasögon och fokus lite mer visuellt.

Då tror jag det blir ännu lättare för andra att förstå.

Kom i håg, man behöver inte förstå för att göra.
Försöker man förstå innan man gör, så är det väldigt svårt att göra.
Det är genom att försöka och göra som förståelsen kommer.
Det är genom att försöka fokusera som fokus kommer.

Så, det var ett långt svar, men jag kände att jag behöver skriva ner det eftersom frågan dyker upp på olika sätt.

Och det hänger väldigt mycket ihop med din fråga, hur lång tid tog det för mig.
Svaret är att i korthet gick det relativt fort, men det blev bättre och bättre sedan ändå, men jag hade det inte lätt som helt ensam i detta land.
Eftersom jag finns och du möter andra som också tränar i Club SynCoachen, så är jag säker på att det kommer gå mycket snabbare och enklare för dig.

Jag kommer också komma med en ännu bättre förklaring här under 2014 så det kommer lätta.

För ju mer tvivel och ensamhet och osäkerhet det finns ju långsammare går det.

Så det är det jag jobbar på att minimera.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *